Barberare i 1800-talets Amerika

Under Oktober 1838 publicerade ’The Colored American’ , en nyhetstidning för afroamerikaner i New York, ett brev ifrån en svart man som var på en genomresa i New York om hans upplevelse när han skulle besöka en barberarbutik ägd av en färgad barberare: ”Jag gick ut för att få mitt hår trimmat och mitt skägg rakat, och för detta syfte besökte jag butiken ägd av Mr…[sic],[sic]en färgad barberare och han vägrade att röra mitt ansikte med hans rakkniv och inte heller mitt hår med hans sax! När jag gick in i Mr…’s butik hade han precis hunnit raka klart en vit man. Jag frågade han så artigt jag bara kunde om jag kunde få mitt skägg rakat. Han vände sina ögon med en slavisk och ängslig blick mot den vita mannen, och stönade ut – trots att slaveriet förbjudits 10 år tidigare i New York – ”nej min herre, vi rakar inte färgat folk”.

Ovanstående upplevelse går emot samtida uppfattningar, populariserade av filmer såsom Barbershop, om svarta barberarbutiker som publika rum där färgade män kan samlas, socialisera och vädra åsikter utan konsekvenser.

Förklaringen ligger i att barberaryrket ansågs på den tiden att vara ett enkelt yrke, vita män ansåg sig helt enkelt själva vara positionerade att ta an svåra, utbildade yrken. Det är dock mer troligt att yrket nedgraderades av det faktum att en majoritet av barberarna var färgade. Det krävs trots allt en hel del inlärning för att kunna använda en rakkniv ordentligt utan blodspillan. Och helst undvek vita rika också all form av servilitet och därmed också serviceyrken. En 84 år gammal historiker skrev 1912 att han under hela sitt liv aldrig haft en barberare som inte var färgad.

Så hur kom det sig att en majoritet av barberare kom att vara svarta män? De flesta lärde sig yrket under tiden som tjänare eller slav i deras mästares plantager. Vissa förslavade män var beordrade att utföra personliga plikter som inkluderade rakning. En son till en slav berättade detta om sin far i en intervju: ”Så fort han var stor nog att bli tränad till ett yrke, arrangerade hans mästare för honom att lära sig att bli barberare. Det vita hög-klass folket tyckte om att ha sina egna barberare och de ville ha de vältränade…”

Slavar som utförde tjänster i plantagerna genererade ingen inkomst, men de ansågs som investeringsobjekt som kunde hyras ut. Vissa ägare valde att, när ekonomin var dålig, att hyra ut dessa för att kunna generera extra inkomst. Beroende på vilken stad kunde en förslavad barberare tjäna emellan 12 till 20 dollar i månaden, i dagens penningvärde ungefär 380 till 640 dollar. Av dessa gick en del till deras ägare och resten sparade de flesta.

Karriärtrappan för en svart barberare gick från lärling, gesäll, mästar-barberare, till butiksägare. Vissa sparade pengar tills de hade tillräckligt med pengar för att kunna köpa sin frihet. En barberare i Mississippi, William Johnson hade sparat tillräckligt med pengar för att 1828 kunna öppna sin egen barberarbutik. Han blev så framgångsrik att han tillslut blev ekonomiskt oberoende. Andra barberare kunde bli så framgångsrika att de kunde starta sina egna försäkringsbolag. Dåtidens försäkringsbolag försäkrade inte afro-amerikaner. Ett gap i marknaden som vissa svarta entreprenörer tog chansen att utnyttja. Vissa bolag som dessa entreprenörer startade existerar fortfarande idag, som till exempel North Carolina Mutual, grundad av John Merrick som föddes slav.

Före det amerikanska inbördeskriget groomade svarta barberare främst rika vita män. Färgade kunder tilläts inte att få hårklippningar i dessa butiker. Mest för att vita kunder inte ville ha svarta kunder klippta bredvid sig. Det ansågs symboliskt för att vara för mycket jämställt, så barberare kapitulerade till deras vita kunders önskemål. Ett problematiskt val för många färgade barberare men ändå ett rationellt beslut då afroamerikaner på den tiden inte hade mycket disponibel inkomst.

I slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet inkom en immigrantvåg av tyska, irländska och italienska barberare. Och dessa brydde sig inte om ras-stigmat som följde barberaryrket. Parallellt med detta, intensifierades Jim Crow-lagarna, vars syfte var att upprätthålla segregationen emellan svarta och vita (t ex fick svarta inte använda samma bussar som vita eller hade kvävd rösträtt). Många unga svarta barberare, som fötts efter inbördeskriget och inte hade samma koppling till samhället som deras föregångare valde att öppna barberarbutiker i områden med hög andel svart befolkning.

Idag existerar fortfarande barberare som nästan exklusivt endast klipper och trimmar färgade män. Idag motiveras detta istället på grund av att färgade ofta har en lockig hårväxt som måste klippas på ett speciellt sätt för att kunna få till ett bra resultat.

Läs mer.. ”Cutting Along the Color Line” av Quincy T.Mills