Överlev på en öde ö – tips & tricks ifrån riktiga Robinson Crusoe
Den riktige Robinson Crusoe som Daniel Defoe sägs ha blivit inspirerad av när han skrev sin berömda roman hette Alexander Selkirk. Selkirk blev strandsatt ensam på en öde ö, Más a Tierra utanför Chile 1704 efter att ha hamnat i bråk med fartygets kapten. Där blev han kvar ensam i fyra år och fyra månader, hans enda sällskap var katter och getter han tämjde. Hans dramatiska historia fick stor uppmärksamhet och blev till en storsäljande bok.
Så hur lyckades Selkirk överleva i en öde ö så pass länge?
Försök att strandsätta dig på en ö med ett behagligt klimat.
Más a Tierra var rena paradiset att bli strandsatt på. Klimatet var milt och i stort sett torrt året runt. Det fanns inga giftiga eller farliga djur och ön var fylld med källor av friskt och kallt dricksvatten. Más a Tierra var även fylld med goda råvaror, vrakgods och husdjur från tidigare gäster. Tunnbanden från tunnorna kunde bland annat göras om till knivar eller möbler. Ön hade även ett gott djurliv med bland annat tjocka och lata sjöelefanter som gav olja och skinn som Selkirk kunde tillverka madrasser av. Getterna gav kött, mjölk, ost och skinn. Selkirk ska även ha dansat med getterna. Ön var dessutom fylld med vilda bär, nötter och grönsaker. Selkirk hade alltså inga problem med att leva ett hälsosamt liv.
Alliera dig med djuren på ön
Selkirk hade ett outtröttligt problem: råttorna. De sprang omkring överallt och gnuggade intensivt på hans kläder och hårda hud. De var så många att marken såg ut att leva. De var fyllda med ohyra och spred sin illaluktande urin överallt. Dessbättre för Selkirk fanns på ön även vilda katter och dom kunde Selkirk göra sig god vän med och tämja. Inom kort hade han lyckats skaffa sig en privatarmé av hundratals katter. De gick inte bort ifrån honom och sov spinnande på hans ben om dygnets mörka timmar. Deras närvaro höll effektivt råttorna på avstånd.
Håll dig sysselsatt
Under de första veckorna och månaderna kunde Selkirk inte förstå hur hans kamrater kunde lämna kvar honom på en öde ö. Under Selkirks första dagar var han så hopplös att han knappt orkade äta, dricka eller undersöka den ö som precis blivit hans häkte. Under nätterna låg han sömnlös, rädd för att bli uppäten av kannibaler, av de mörka skuggorna i skogsbrynet, för att bli uppäten av något vilt djur eller rädd för att bli tokig på grund av övergivenheten. Flera gånger kontemplerade han självmord. Han dränkte sorgen genom att supa sig full och bläddrade i Bibeln i försök att hitta några meningar till tröst. Tillslut blev han bara skinn och ben. Selkirk kom dock på att han är herre över sitt egna humör. Så länge han kunde hålla sig sysselsatt om dagarna grubblade han inte över sitt dystra öde. Och om han arbetade hårt under hela dagen kunde han utan problem somna om nätterna. Några exempel på de många saker Selkirk höll sig sysselsatt med:
Han jagade.
Getter gav honom hans favoritmålrätt som han åt nästan varje dag: stuvad get med kål och färska kryddor direkt från naturen!
Han byggde hus.
Selkirk kunde med hjälp av grenar, trädstammar och gräs bygga sig två hyddor. I den ena hyddan hade han sitt sovrum med mattor han gjort av getskinn och i den andra hade han gjort ett kök.
Han antände brasor.
Han kunde tända eld på brasor genom att gnida två träbitar mot varandra. För att elden inte skulle slockna la han dit ny ved från väldoftande sandelträ.
Han läste.
Han låg ofta ner i en madrass av sjöelefantskinn och läste bibeln och sjöng psalmer. Tillslut blev han en bättre kristen än han någonsin varit.
Tillslut hade livet i naturen gjort att Selkirk kommit i sitt livs form och var i bättre fysik än han någonsin varit.
Efter fyra år och fyra månader räddades Alexander Selkirk, av kaparskeppet Duke. Selkirk hade nästan glömt bort det talade språket och de övriga besättningsmännen tyckte han såg ut som en vilde. Med Duke åkte Selkirk på en världen runt resa tillsammans med de pirater som nyss räddat honom och efter elva år återvände han äntligen tillbaka till sin hemtrakt. Denna gång rikare och bättre välklädd än de flesta. Selkirk kunde dock aldrig riktigt vänja sig vid att vara tillbaka i civilisationen:
“Jag är god för 800 pund, men blir aldrig mer så lycklig som då jag inte ägde en shilling” – Alexander Selkirk